Sjumilakliv

- allmänt och blandat från mitt sjumilaliv

Att få nog på jobbet

Jag fick nog på jobbet igår. Det är inte ofta det händer, tvärtom ganska sällan. Men den här veckan har jag jobbat hårt och effektivt, samtidigt som jag inte har fullt stöd av mina mediciner. Är ju bara på grundinställningen av Venlafaxinet ännu.
 
Så när jag ännu en eftermiddag får hjälpa till i receptionen och det första som händer är att jag träffar på en otrevlig kund, så får jag mig en törn. Resten av eftermiddagen förflöt hyfsat, men sen kom det till sist kommer in en kund som jag har hjälpt en hel del. Kunden är riktigt arg och påstår att jag har gjort fel trots att jag i själva verket har gjort mer än jag behövde - det är i själva verket kunden som inte läst informationen tillräckligt. Det ignorerar han helt, utan klagar på mig och den "usla service" han fått.
 
När han väl gått därifrån brister det. Jag sätter mig på mitt rum och kan inte stoppa tårarna från att falla. Normalt sett hade jag inte låtit sånt här påverka mig, men eftersom jag fortfarande är lite låg pga medicinen så kan jag inte hindra det. Istället sitter jag och gråter på mitt rum i en kvart eller så, och min chef kom in och undrade vad som hänt. Jag förklarade att det egentligen inte var något, bara en missnöjd kund som jag normalt sett kunnat hantera. Det var bara just idag det inte gick.
 
Jag åkte hem efter det, och ägnade kvällen åt att vila upp mig. Idag kommer jag mest jobba med mina arbetsuppgifter, så förhoppningsvis kommer inget liknande inträffa. Och imorgon ska jag återigen träffa min terapeut, förhoppningsvis har hon bra besked att ge så jag kan höja min medicin då.

Jag har inget val

Jag var hos min terapeut igår, och vi pratade om hur sommaren har varit och hur det har fungerat att återgå till jobbet.
 
Terapeuten: Gick det bra att gå tillbaka till jobbet efter semestern? Eller var det jobbigt att börja gå upp tidigt på morgnarna igen?
Jag: Nej, det gick bra. Jag började ställa tillbaka dygnet ungefär en halv vecka innan jag började jobba, så det fungerade bra.
Terapeuten: Åh, vad duktig du är som klarar att göra det!
 
...men saken är den att jag är inte alls duktig. Det handlar om nödvändigheter på grund av min depression, inte om att vara duktig.
 
Jag klarar inte att ställa tillbaka dygnet för fort. Gör jag det blir jag för trött, blir jag för trött blir jag lättare deprimerad. Så vill jag klara en återgång till jobbet utan att sjunka som en sten efter några dagar måste jag tänka på sömnen.
 
Samma sak med social samvaro. Några kollegor var ut och tog en öl i onsdags, jag avböjde att följa med eftersom det var mitt i veckan. "Gud vad duktig du är som tänker så" sa de, när det egentligen handlar om något helt annat: att träffa människor är ansträngande (och också välgörande) för mig. Jag gör det hela dagarna på mitt jobb, därför behöver jag vila kvällstid. Dessutom är alkohol inte bra för den som har en depression, och att dricka alkohol mitt i veckan är en risk jag helt enkelt inte kan ta. Går man ut och tar en öl lägger man sig troligtvis också senare, och då var vi där igen. Sömnen.
 
Jag är inte duktig. Jag har bara lärt mig att anpassa mitt liv utefter mina och min depressions förutsättningar. Jag gör så många små justeringar i vardagen för att må så bra som möjligt att jag knappt kan räkna dem alla. Allt ifrån vilken mat jag lagar, till när jag kliver upp på morgonen eller när jag går och lägger mig, till vilka program jag ser på tv på kvällstid. Allt är in i minsta detalj optimerat för att jag ska må så bra som möjligt.
 
Vill jag må bra måste jag försaka vissa saker, vilket för mig är okej. Det är sånt mitt liv är. Jag har vant mig.
 
Men kalla mig inte duktig. Jag har inget val.

Grått, grått, grått

Grått ute, grått inne, grått i hjärta, grått i sinne...?
 
Nej. Idag är ingen bra dag. Samtidigt vet jag inte om det är en tillfällig dipp eller om det är det vanliga, återkommande. Allt jag vet är att världen känns tung idag, jag rör mig i slow-motion och får kämpa för varje andetag. Jag tog mig till jobbet, det gjorde jag - men jag vet inte hur länge jag blir här eller hur mycket jag orkar med.
 
Det är bara att kämpa. Kämpa en dag til.

Ensamhet bevisat skadligt

Aftonbladet skriver idag att ensamhet är skadligt för oss människor.  Den amerikanska studien visar att social isolering är lika skadligt för din hälsa som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Det är dessutom dubbelt så farligt som att lida av fetma.
 
Och jag kan inte låta bli att skratta. Visst, jag är inte socialt isolerad - jag har både sambo och jobb - men jag bär alltsomoftast på en ensamhetskänsla inom mig. Har ytterst få vänner jag umgås med. Därtill är jag överviktig, och deprimerad. Och i en nyligen publicerad studie i British Journal of Psychiatry konstaterade brittiska och norska forskare att depression är förknippad med lika hög grad av ökad dödlighet som rökning.
 
Alltså: depression är lika farligt som rökning. Ensamhet är lika farligt som alkoholism eller rökning. Och så övervikt ovanpå det. Är det någon som är sugen på att spekulera hur länge jag kommer leva? ;) Kanske ska vara glad att jag inte röker ovanpå alltihop...

Trilskande e-boks-läsare. Attans.

Man har ju en sån där HTC Hero, det har man. Och till den kunde man ladda ner en e-boks-läsare alldeles gratis. Himla praktiskt. Med gratis böcker till, på engelska. Ännu mer praktiskt.
 
Så man använder den och tänker att det ju kan vara kul att läsa lite böcker på engelska. Till exempel den där Dan Browns senaste bok, den vore ju inte dum att läsa. Alls. Så det gör man.
 
Sen säger e-boks-läsaren till om att den vill uppdateras. Uppdateringar är bra saker, så det är klart att man uppdaterar.
 
...och sen funkar inte e-boks-läsaren längre och man har kommit halvvägs i den senaste Dan Brown-boken och undrar hur det slutar.
 
Attans.

Choklad + Depression = Sant

Äntligen är det vetenskapligt belagt! Vi som frossar i choklad är oftare depressivt lagda än de som inte gör det. DN skriver:
 
Forskare vid de båda Kalifornienuniversiteten San Diego (UC San Diego) och Davis (UC Davis) lät 931 personer, män och kvinnor, som inte använde antidepressiva medel redogöra för sin chokladkonsumtion. Det visade sig att ju större konsumtion av choklad, desto mer depressivt lagd var personen, skriver tidningen Los Angeles Times i sin nätupplaga.
 
Det visade sig att de depressivt lagda åt mer än dubbelt så mycket choklad en genomsnittlig månad än de som inte var det. Man försökte även hitta samband med andra faktorer i dieten, som koffein, kolhydrater och fett - men inga sådana samband fanns. Bara choklad var signifikativt för deprimerade.
 
Nu är det förstås givetvis annat än chokladkonsumtion som avgör om man är deprimerad eller inte, men det är ändå en intressant undersökning måste jag säga. Att man till viss del kan självmedicinera med choklad är en teori i undersökningen (även om effekten tyvärr är begränsad):
 
En teori är att depression väcker suget efter choklad, att likna vid en slags egenvård. Chokladen sätter sedan fart på produktionen av vissa kemiska substanser i hjärnan, som dopamin, ett ämne som skapar en känsla av njutning. Trist i sammanhanget är att den humörhöjande effekt som chokladen ger är mycket kortlivad – ”ruset” påstås vara i blott cirka tre minuter.
 
Attans också!

Spöket är utsläppt ur garderoben

Jag satt och funderade lite på mitt arbetsrum där efter Hälsosamtalet, och beslöt mig för att det fick vara nog med hemlighetshållandet. Alltså skickade jag ut ett öppet brev till mina kollegor:

Som många av er redan vet, så lider jag av en ärftlig, årstidsbunden depression. Den gör att höst och vintrar är tyngre för mig, men den är också atypisk på så sätt att jag ofta har "dippar" enstaka dagar istället för att vara helt under isen veckor i sträck. Det är på grund av den som jag har och har haft en del sjukfrånvaro, vilket alla givetvis vet.

Genom att gå ut och säga som det är (vilket många som sagt redan vet), hoppas jag på lite förståelse från er kollegor för hur jag har det. Jag kan sällan förutspå hur nästa dag kommer vara, utan jag vaknar oftast en morgon och allt känns nattsvart och omöjligt. De dagarna vill ni inte ha mig på jobbet, det kan jag lova er - och då måste jag vara hemma och jag sover oftast bort de dagarna.

Cheferna vet givetvis om det här, jag går i behandling och har medicin (som i och för sig har fått mig att öka enormt i vikt, menmen..) - men eftersom det här är en kronisk sjukdom som jag kommer få leva med (många i min släkt har den, vissa är sjukpensionärer) så är det bra att även alla kollegor vet. Framförallt underlättar det för mig om jag kan känna att det på nåt sätt är okej att jag är hemma de dagar jag måste, utan att jag behöver känna mig "dum" eller att jag "sviker".

Jag är själv väldigt glad över att jag lyckas jobba så mycket som jag faktiskt gör, och att jag har ett jobb som jag trivs med och känner att jag är ganska bra på. Hoppas att ni alla förstår att jag verkligen kämpar för att fortsätta jobba, och att jag verkligen trivs här.

Om någon vill veta mer om depressioner och annan psykisk ohälsa och vad det innebär, kan jag varmt rekommendera Ann Heberleins (teologie doktor i etik) "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" som handlar om bipolaritet (fd manodepressivitet), och Sally Bramptons "Att nudda vid botten" som handlar om depression.

..och ja, jag fick rätt bra respons på mailet. Flera svarade och tyckte det var starkt gjort att "komma ut" med min depression, andra kom förbi och berömde mig öga mot öga.

Spöket är utsläppt ur garderoben. Jag tror inte det försvinner bara därför, men det kanske blir lite lättare att hantera.

Hälsosamtalet from Hell

Som många av er vet hade jag Hälsosamtalet från helvetet idag. Ett samtal jag gruvat mig för ända sedan min chef sa till om att hon ville att vi hade ett hälsosamtal.

Jag har haft ett sånt här samtal tidigare, som verkligen inte var lyckat. Vid det samtalet, som jag hade med min förra chef, fick jag frågan om jag var lat. Om jag stannade hemma en dag extra för att det var skönt att vara ledig. Jag möttes kort sagt inte av någon som helst förståelse, varför jag beslöt mig för att ta med mig facket till dagens möte. Jag hade även med mig journalutdrag från mötena med min läkare inom psykiatrins öppenvård.

Det blev faktiskt ganska bra. Jag tror mina chefer var måna om att göra det till ett bra samtal, eftersom jag redan förvarnat om att det förra samtalet inte var särskilt konstruktivt. Vi pratade kring mina arbetsuppgifter, arbetstiderna och hur min depression yttrar sig. Jag förklarade att jag har depression i släkten, och flera nära släktingar som är sjuka. Att min depression inte är typisk på så vis att jag sällan är helt under isen flera veckor i sträck, utan att jag pendlar i mitt mående från dag till dag. Det gör att jag aldrig vet hur jag mår imorgon - att mina dåliga dagar kommer mer eller mindre från ingenstans. De utlöses nödvändigtvis inte av händelser.

Framöver ska jag få arbetstider som passar mig lite bättre - så jag kan komma in lite senare och sluta senare. Dessutom ska jag få möjlighet att jobba hemma de dagar jag inte klarar att ta mig iväg till jobbet utan måste vara hemma. Visserligen sa cheferna att det var ok att jag jobbade hemma "så länge det inte blir för mycket", men det känns ändå som en liten seger. Oftast mår jag ju betydligt bättre när jag fått sova ut och starta dagen lugnt.

Hälsosamtalet from hell blev ändå ganska lyckat. Jag vill rikta ett stort tack till alla som hållt en tumme eller skänkt mig en tanke den här dagen. Ert stöd betyder jättemycket.

Så, tack till @ullie, @4everfine, @jimmyasklund, @ennazus, @niklasdahlqvist, @enannananna, @nellyphant, @mthornqvist, @farsanmitti, @anna_kettner, @annareb, @ninnibeth, @malligamallan, @videren, @evassvammel, @argbuggen, @mcsarcne, @annikabeijbom, @carina_j, @annaisabelle, @jsundlo, @karinmedk, @reversibel, @tjeern, @asiktskanonen och alla som jag glömt. Och en stor kram tillbaks till er.